Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag har funderat länge på om jag ska börja blogga igen. Mest för min egen skull för att jag är mamma-ledig och för att jag gillar att kunna titta tillbaka. Men varje gång jag tänker tanken att börja så stoppar
jag mig själv. Inser att jag nog är alldeles för privat. Kanske är blogg inte riktigt min grej. Kanske är det bara en dagbok jag borde införskaffa mig eller skulle någon faktiskt kunna uppskatta att läsa om mitt upp och ner liv. Kanske är det uppmuntrande
att läsa om någon som inte helt lever efter normen. Någon som valt att vara "ensamstående mamma". Har så mycket inom mig som jag vill säga. Men blir rädd för vad folk ska tycka, tänka. Vill vara tuffare bryr mig nog inte egentligen. Men samtidigt
kanske ändå lite.
Men.. jag ska ge det en chans! Att prata känslor är inte alls min grej. Berättar helst inte vad jag känner. Men kanske blir det lättare att skriva ovetande om hurvida någon faktiskt läser det eller inte.
Låt oss börja från början. Den 7 Januari 2020. Stickan visar positivt. Va? Nej det är inte sant! Plockar upp nästa sticka ur förpackningen som jag tidigare under dagen snabbt plockat på mig i farten inne på apoteket utan att egentligen lagt någon vidare
tanke i det. Den visar också positivt. Jag tror fortfarande inte på det visst kan dom visa fel? Kan testerna bli gamla? Jag vet inte! Skyndar mig ner till apoteket igen för att köpa ett digitalt test också vill vara helt säker. Köper ett sånt där
blått paket "clearblue" ni vet det där som alltid är på reklamen på tv som ska vara 99,9% säkert eller nått sånt. Det visar 3 veckor +. Vet vid det här laget inte vad jag ska känna. Panik är det verkligen rätt tid i livet? extrem lycka. Jag vill nog
ändå ha barn visst? Jag skriver till en arbetskamrat. Jag behöver få någons reaktion på det hela för att själv veta vad jag ska känna. Han tror jag skojar tills jag skickar en bild med stickan framför ansiktet och ett stort leende. Han blir glad.
Bestämmer mig för att ringa mamma. Hon blir glad. Ringer Ida min bästavän hon blir glad. Jaha nudå, det kryper i hela kroppen på mig har fortfarande panik men bestämmer mig för att sova och sen ringa mvc på morgonen. Jag får en tid typ direkt. Mamma
följer med och barnmorskan börjar räkna på sin papperssnurra. 7 veckor kommer hon fram till. Oj,oj, oj. Hon beslutar sig för att det är bäst att så snart som möjligt göra ett ultraljud för att kunna besluta hur långt gången jag faktiskt är. Jag har
ingen aning. Jag går med på det och tre veckor senare en halvtimme försent rusar jag in på boråssjukhus för att göra ett ultraljud. En trevlig barnmorska tar emot mig och bara några minuter senare ligger jag på en brits med glidslem på magen och hör
hjärtljuden från skärmen framför mig. Jag smääälter! Jag har bestämt mig precis här och nu. Jag behåller det. Jag ska bli en mamma! Folk får tycka vad dom vill jag kommer bli världens bästa mamma. Jag bara känner det på mig!
Jag har så mycket att dela med mig av. Hur blev livet nu som ensamstående mamma? Hur gick förlossningen? Hur mår jag nu? Vad har reaktionerna varit osv. Men jag stoppar mig själv här. Samlar mod och fortsätter imorgon. Jag hoppas ni kommer uppskatta att
få läsa mer om mitt liv som mamma och om inte annat. Jag ser fram emot att kunna kolla tillbaka på mitt liv som nybliven mamma senare i livet.
Massor av kramar. Felicia
Kommentera